måndag 18 november 2013

Att marknadsföra en högskoleutbildning

En del i arbetet just nu med programmet Digitala medier är marknadsföring. Inte för att vi har för få sökanden. Till höstens antagning hade vi över 550 sökanden totalt och 90 förstahandssökanden per plats.  Nej, istället handlar det om att attrahera personer som ännu bättre matchar programmets inriktning. På programmet arbetar ett gäng med stort intresse för webbprogrammering, motion graphics, 3D, sociala medier, interaktionsdesign, lärande och så vidare. Alla är så klart inte intresserade av allt men det gemensamma är att vi är djupt intresserade av nätet och dess uttryck. Det är inte bara grafisk design eller kodning, det är både och. Det är inte bara läsning, teorier och referenshantering utan också hantverket och utförandet. Kan vi nå ut till en större grupp människor så är chansen större att vi träffar rätt. Kan vi dessutom utöka den information som finns tillgänglig om programmet så tror jag träffsäkerheten ökar ännu mer.

Samtidigt är inte vår huvuduppgift som lärare på ett högskoleprogram att marknadsföra. Vi skall undervisa och sträva efter att våra studenter uppnår kunskapsmålen i våra kurser. Jag tror dock att vår ambition också handlar om att det vi gör skall vara intressant, relevant och engagerande. Men matchningen mellan vad den som söker programmet vill och vad vi faktiskt gör är en viktig del i att studenterna faktiskt känner sig engagerade och når kunskapsmålen.

Utöver detta är vår nätnärvaro viktig för att etablera vår utbildning hos arbetsgivare. Om vårt "varumärke" blir mer känt tror jag det kommer underlätta för våra studenter att få praktikplats, jobb samt att vi lättare kan attrahera gästföreläsare. Det finns helt enkelt många fördelar med att bredda våra kontaktytor. Kan vi både stötta våra studenter i deras strävan efter kunskap och jobb så är det så klart bra. Jag inbillar mig också att det är bra för vår egen personliga självbild att vad vi gör syns även för andra, utanför klassrummet.

Genom att ta fram en sajt som lyfter fram det vi gör på våra utbildningar så tror jag vi kan uppnå detta. Men en av de frågor vi måste ställa oss är hur vi vet att vi lyckats med våra mål. Att veta det är viktigt för att hålla ångan uppe och fortsätta att underhålla en sådan sajt. Det är viktigt för att vi inte skall lägga vår tid på fel saker.

Det vanligaste sättet är att mäta besökare eller "hits" på en sida. Men det är ett trubbigt mål som säger väldigt lite om hur väl vi når våra målgrupper. Man kan också, genom ett så kallat "Call to Action" (CTA) få besökaren att agera på det den läser på våra sidor. Det kan handlar om så självklara saker som att integrera "gilla"- eller "rekommendera"-knappar, plus-knappar osv för att underlätta spridning via Facebook och Google+. Vi kan dessutom uppmuntra att man lägger till sin e-postadress till en mailinglista eller "gillar" Digitala mediers Facebook-sida så att vi skapar underlag för att i ansöknings- och praktiktider nå ut till potentiella studenter och arbetsgivare. I ansökningstider skall vi naturligtvis länka till ansökningssidan för utbildningen.

Jag tror att vi kan nå ut till många med innehållet i våra kursbloggar, med det som våra studenter skapar och det som vi bloggar, twittrar och läser om. Bara genom att göra det möjligt för andra att ta del av alla dom artiklar som lärarlaget läser varje dag (via Pocket t ex) tror jag att vi kan attrahera följare. Men inte bara det. Vi kan också visa på vad vi tycker vilket ger oss möjlighet att påverka. Genom att strukturera vår nätnärvaro skapar vi en kommunikationsplatform där vi kan utbilda, marknadsföra men också skapa förutsättningar för bildning. Inom lärarlagen på vår avdelning har vi en mängd kompetenser som jag tror att fler än våra studenter skulle vara intresserade av att ta del av.

torsdag 14 november 2013

Maximerad öppenhet och kursbloggar

På programmet Digitala medier på Högskolan Väst har vi sedan ett par år använt kursbloggar. Under de första åren skedde det på eget initiativ från olika lärare och med lite olika syften. Dessa bloggar låg då på lite olika ställen. Hos Blogger, Wordpress eller på egna servrar. Under hösten tog vi ett samlat grepp och började flytta över dessa bloggar till en gemensam plattform som står under vår kontroll. Det fanns flera anledningar till att vi ville erbjuda en samlad plats för kursbloggar till de i lärarlaget som ville ha en. Att jag växlar mellan att skriva jag och lärarlaget här beror på att idén med kursbloggar inte var min. Jag ser det som ett resultat av ganska långa diskussioner under många år bland kollegorna.

Men först kanske det är läge att beskriva vad jag menar med en kursblogg. För mig har det kommit att bli ett ställe där jag kan kommunicera lite längre inlägg med studenterna under kursens gång genom traditionella kursinlägg. Det är också ett ställe där vi lägger upp allt innehåll i kurserna som vi producerar. Det kan röra sig om inlämningsuppgifter, texter som man tidigare kopierade upp i kompendier, podcastliknande ljudinspelningar men också filmer som vi spelat in. Det är alltså ett ställe för att nå studenterna med kursrelaterat innehåll. Jag tänker ibland på det som en ersättare för föreläsningar snarare än ett ställe där man kommunicerar. För er som känner till begreppet Flipped classroom så ligger detta sätt att använda bloggen helt i linje med det. Själva kommunikationen med studenterna har vi sedan i Facebook-grupper, Twitter, mejl och om det är en campus-kurs också i klassrummet så klart. Följande anledningar såg vi i lärarlaget (eller jag gjorde det) med kursbloggar:
  • Framför allt kan vi fokusera på dialog när vi träffar studenterna. Jag behöver inte föreläsa 3 timmar först. Istället kan jag möta pålästa studenter i workshops och på seminarier där vi pratar med varandra istället för att majoriteten endast lyssnar. 
  • Lättare och smidigare att uppdatera än skolans LMS. På LMSet behövde man först ta bort den fil man ville uppdatera. Sedan göra ändringarna i dokumentet som skulle förändras och sedan PDFa filen och ladda upp den igen. På bloggen är detta mycket smidigare vilket gör att den blir mer levande. 
  • Inbäddning av bilder, videos, ljud och annan multimedia (går det att skriva det ordet utan att vara ironisk :-) fungerar. Det finns funktioner för det i LMSet också men personligen upplevde jag begränsningar och en hel del strul med det. 
  • Utformning av innehåll – layout på LMSet var besvärligt. När man är van vid Wordpress och dess arkitektur med plugins så blev LMSet för begränsat. Så fort man ville göra något litet mer så stötta i alla fall jag på patrull. Ibland behövde man gå in och koda upp sidan i html för att få det som man ville vilket inte passar alla. 
  • Genom att lämna LMSet blev det innehåll som vi producerar öppet. På LMSet är det bara registrerade studenter på kursen som kommer åt det. Våra kursbloggar är i dagsläget helt öppna. Det gör att vem som helst kan ta del av vårt material. Det ser jag personligen som den största fördelen. Både för att materialet alltid finns där och att våra studenter då kan ta det till sig på tider och tillfällen som passar dem men också för att även alla som inte går kurser kan använda vårt material för att lära sig. Vi bidrar alltså till ett slags OER-tänk. Där OER står för Open Educatioanl Resources som även andra skolor kan peka på, nyttja och hänvisa till. 
  • Jag upplever också att jag lägger till mer och mer innehåll till kurserna sedan vi började med kursbloggar. Förut höll vi våra föreläsningar som var borta i samma stund som de var slut. Kvar var bara en stackars power point. Idag skriver jag ner en del av föreläsningarna, publicerar andra på Youtube och vissa på Soundcloud. Nästa gång kursen går uppdateras innehållet samt att man fyller på med mer nytt och relevant. Till slut har man ganska omfattande sidor med massor med information om interaktionsdesign, digital grafik, kodning osv. 
  • Jag tror också att kursbloggar är effektiv marknadsföring både för programmet och dess studenter. Potentiella studenter kan snubbla in på innehållet via google-sökningar vilket kan leda till ökat söktryck. Men även arbetsgivare kan hitta till utbildningen vilket gör att den potentiellt även blir mer etablerad på arbetsmarknaden. 
Det finns fler fördelar, t ex att studenter kan länka från sina portfolios till den kurs och inlämningsuppgift som ledda fram till det som studenten visar upp. Detta gör också att studenter kommer åt innehållet även efter kursslut vilket gör att de studenter som blir underkända har en mycket bättre möjlighet att faktiskt hantera det. Det skapar också mindre belastning på den enskilda läraren.

Vi håller just nu på att experimentera hur det påverkar våra kurser att materialet ligger ute redan när kursen börjar. Påverkar det närvaro, kvalité på det som lämnas in osv? Vi vet helt enkelt inte riktigt vilka effekter det får. Jag är också ganska säker på att vi ser lite olika på detta inom lärarlaget.

Att genomföra denna typen av förändringar behöver så klart göras med viss ödmjukhet. Det är upp till varje lärare om och var hen ligger ut sitt material. Det är inget som ställs krav på. Det finns heller inget krav att använda just dessa kursbloggar. Som lärarlag behöver vi vara flexibla och det behöver även våra studenter. Har man som lärare andra behov och som inte uppfylls av en blogg så är man fri att använda andra verktyg. Till exempel kan jag ibland önska en Wiki istället för en blogg. Då skulle man med ännu större flexibilitet kunna knyta ihop olika artiklar i Wikin och på så sätt undvika redundans. Med bloggen måste en del text finnas på flera ställen. 

Nu kom detta inlägg att handla en del om teknik. Men jag har tidigare bloggat en del av anledningarna bakom devisen Maximerad öppenhet, som ni hittar här. Samt att jag bloggat om hur jag ser på programmet Digitala medier och dess upplägg samt innehåll.
 

lördag 9 november 2013

Transparensrapport

Företag som är i en förtroendebransch släpper transparensrapporter. Annars är risken stor att vi till slut skulle välja bort just det företagets tjänst. Jag vill se en transparensrapport från FRA och motsvarande svenska övervakningsorgan. Vilken typ av information har lämnats över till främmande makt, i hur många fall har det skett, vad har man tagit emot? Sådant har vi rätt att veta.