Nätet, integritet och förtroende

Den svenska staten har genom skola och föreningsstöd sett till att jag kan utvecklas samt skyddat mig via goda sociala skyddsnät och, i internationella jämförelser, pålitlig ordningsmakt. Svenska staten har helt enkelt tagit mitt parti. Men i Sverige bor en mängd individer från olika kulturer och bakgrunder som inte varit lika lyckligt lottade. Alla dessa människor måste vi medborgare och svenska staten stödja och skydda efter behov. Så som svensk nätpolitik ser ut idag görs inte det. När den mesta av vår kommunikation är nätmedierad så förväntar jag mig att den stöttning och skydd som gäller i övriga samhället också gäller min medierade kommunikation. Således:

• Om någon lägger ut en kränkande bild på mig på Instagram så förväntar jag mig att det finns ett rättsväsende som kan beivra det. 
• Om jag delar med mig av mitt vardagsliv via onlinetjänster så förväntar jag mig att staten granskar dessa tjänster för att värna om min integritet.
• Många av dom tjänster jag använder är internationella var på jag förutsätter att också EU verkar för att skydda mina rättigheter som medborgare och konsument. 
• Om gamla lagar krockar med nya tjänster för musik, film och mjukvara förväntar jag mig att staten stöttar innovation och framåtblickande samt tar konsumentens och medborgarens parti när det uppstår glapp. 
• Om jag har kontakter med medborgare från andra länder där staten inte tar samma ansvar, räknar jag med att svenska staten också värnar om dem jag har kontakt med. 
• Om staten av någon anledning har ett behov av att kontrollera en viss del av min kommunikation så räknar jag med att det finns ett reglerat förfarande, som inkluderar åklagare, för hur det skall gå till. Jag räknar också med att jag i efterhand får reda på vad och varför man kontrollerat mig. 

Jag räknar inte med att:

• att staten lägger hatbrott på hög bara för att brottet skett på nätet 
• staten skall ta företagens perspektiv och stötta dem i att behålla föråldrade affärsmodeller som aktivt förhindrar innovation och nytänkande.
• Att staten nyttjar dessa tekniker och tjänster för att granska sina egna medborgare och konsumenter utan transparens.
• Att staten, istället för att värna medborgarens integritet, delar med sig av det den vet om sina medborgare till utländska intressen, utan transparens. 
• Att det helt saknas insyn eller transparensrapporter över vad staten tagit reda på samt spridit vidare om sina och andras medborgare. 

Det känns lite pinsamt att jag faktiskt har ett större förtroende för Google (och Niklas Lundblad) när det gäller skydd för min integritet än vad jag har för svenska staten. Eftersom Google är i en förtroendebransch så har dom så mycket att förlora på att tappa mitt förtroende. Tappar dom prosumentens förtroende så har dom inte längre någon affär och då är dom borta. Det samma gäller i och för sig regeringen, men de tjänstepersoner och organisationer som verkställer politiska beslut går inte att välja bort. Du kan välja bort din android-apparat, men inte stats-apparaten. Därför är det sorgligt att Google, Facebook, Microsoft och Twitter släpper transparensrapporter medan jag som medborgare saknar insyn i vad staten tagit reda på om mig.

Staten måste välja sida. Staten skall inte gå företagens och andra staters ärenden. I första och sista hand måste den enskilda medborgarens rättigheter beaktas, oavsett medborgarskap eller härkomst.