Att marknadsföra en högskoleutbildning

En del i arbetet just nu med programmet Digitala medier är marknadsföring. Inte för att vi har för få sökanden. Till höstens antagning hade vi över 550 sökanden totalt och 90 förstahandssökanden per plats.  Nej, istället handlar det om att attrahera personer som ännu bättre matchar programmets inriktning. På programmet arbetar ett gäng med stort intresse för webbprogrammering, motion graphics, 3D, sociala medier, interaktionsdesign, lärande och så vidare. Alla är så klart inte intresserade av allt men det gemensamma är att vi är djupt intresserade av nätet och dess uttryck. Det är inte bara grafisk design eller kodning, det är både och. Det är inte bara läsning, teorier och referenshantering utan också hantverket och utförandet. Kan vi nå ut till en större grupp människor så är chansen större att vi träffar rätt. Kan vi dessutom utöka den information som finns tillgänglig om programmet så tror jag träffsäkerheten ökar ännu mer.

Samtidigt är inte vår huvuduppgift som lärare på ett högskoleprogram att marknadsföra. Vi skall undervisa och sträva efter att våra studenter uppnår kunskapsmålen i våra kurser. Jag tror dock att vår ambition också handlar om att det vi gör skall vara intressant, relevant och engagerande. Men matchningen mellan vad den som söker programmet vill och vad vi faktiskt gör är en viktig del i att studenterna faktiskt känner sig engagerade och når kunskapsmålen.

Utöver detta är vår nätnärvaro viktig för att etablera vår utbildning hos arbetsgivare. Om vårt "varumärke" blir mer känt tror jag det kommer underlätta för våra studenter att få praktikplats, jobb samt att vi lättare kan attrahera gästföreläsare. Det finns helt enkelt många fördelar med att bredda våra kontaktytor. Kan vi både stötta våra studenter i deras strävan efter kunskap och jobb så är det så klart bra. Jag inbillar mig också att det är bra för vår egen personliga självbild att vad vi gör syns även för andra, utanför klassrummet.

Genom att ta fram en sajt som lyfter fram det vi gör på våra utbildningar så tror jag vi kan uppnå detta. Men en av de frågor vi måste ställa oss är hur vi vet att vi lyckats med våra mål. Att veta det är viktigt för att hålla ångan uppe och fortsätta att underhålla en sådan sajt. Det är viktigt för att vi inte skall lägga vår tid på fel saker.

Det vanligaste sättet är att mäta besökare eller "hits" på en sida. Men det är ett trubbigt mål som säger väldigt lite om hur väl vi når våra målgrupper. Man kan också, genom ett så kallat "Call to Action" (CTA) få besökaren att agera på det den läser på våra sidor. Det kan handlar om så självklara saker som att integrera "gilla"- eller "rekommendera"-knappar, plus-knappar osv för att underlätta spridning via Facebook och Google+. Vi kan dessutom uppmuntra att man lägger till sin e-postadress till en mailinglista eller "gillar" Digitala mediers Facebook-sida så att vi skapar underlag för att i ansöknings- och praktiktider nå ut till potentiella studenter och arbetsgivare. I ansökningstider skall vi naturligtvis länka till ansökningssidan för utbildningen.

Jag tror att vi kan nå ut till många med innehållet i våra kursbloggar, med det som våra studenter skapar och det som vi bloggar, twittrar och läser om. Bara genom att göra det möjligt för andra att ta del av alla dom artiklar som lärarlaget läser varje dag (via Pocket t ex) tror jag att vi kan attrahera följare. Men inte bara det. Vi kan också visa på vad vi tycker vilket ger oss möjlighet att påverka. Genom att strukturera vår nätnärvaro skapar vi en kommunikationsplatform där vi kan utbilda, marknadsföra men också skapa förutsättningar för bildning. Inom lärarlagen på vår avdelning har vi en mängd kompetenser som jag tror att fler än våra studenter skulle vara intresserade av att ta del av.

Maximerad öppenhet och kursbloggar

På programmet Digitala medier på Högskolan Väst har vi sedan ett par år använt kursbloggar. Under de första åren skedde det på eget initiativ från olika lärare och med lite olika syften. Dessa bloggar låg då på lite olika ställen. Hos Blogger, Wordpress eller på egna servrar. Under hösten tog vi ett samlat grepp och började flytta över dessa bloggar till en gemensam plattform som står under vår kontroll. Det fanns flera anledningar till att vi ville erbjuda en samlad plats för kursbloggar till de i lärarlaget som ville ha en. Att jag växlar mellan att skriva jag och lärarlaget här beror på att idén med kursbloggar inte var min. Jag ser det som ett resultat av ganska långa diskussioner under många år bland kollegorna.

Men först kanske det är läge att beskriva vad jag menar med en kursblogg. För mig har det kommit att bli ett ställe där jag kan kommunicera lite längre inlägg med studenterna under kursens gång genom traditionella kursinlägg. Det är också ett ställe där vi lägger upp allt innehåll i kurserna som vi producerar. Det kan röra sig om inlämningsuppgifter, texter som man tidigare kopierade upp i kompendier, podcastliknande ljudinspelningar men också filmer som vi spelat in. Det är alltså ett ställe för att nå studenterna med kursrelaterat innehåll. Jag tänker ibland på det som en ersättare för föreläsningar snarare än ett ställe där man kommunicerar. För er som känner till begreppet Flipped classroom så ligger detta sätt att använda bloggen helt i linje med det. Själva kommunikationen med studenterna har vi sedan i Facebook-grupper, Twitter, mejl och om det är en campus-kurs också i klassrummet så klart. Följande anledningar såg vi i lärarlaget (eller jag gjorde det) med kursbloggar:

• Framför allt kan vi fokusera på dialog när vi träffar studenterna. Jag behöver inte föreläsa 3 timmar först. Istället kan jag möta pålästa studenter i workshops och på seminarier där vi pratar med varandra istället för att majoriteten endast lyssnar. 
• Lättare och smidigare att uppdatera än skolans LMS. På LMSet behövde man först ta bort den fil man ville uppdatera. Sedan göra ändringarna i dokumentet som skulle förändras och sedan PDFa filen och ladda upp den igen. På bloggen är detta mycket smidigare vilket gör att den blir mer levande. 
• Inbäddning av bilder, videos, ljud och annan multimedia (går det att skriva det ordet utan att vara ironisk :-) fungerar. Det finns funktioner för det i LMSet också men personligen upplevde jag begränsningar och en hel del strul med det. 
• Utformning av innehåll – layout på LMSet var besvärligt. När man är van vid Wordpress och dess arkitektur med plugins så blev LMSet för begränsat. Så fort man ville göra något litet mer så stötta i alla fall jag på patrull. Ibland behövde man gå in och koda upp sidan i html för att få det som man ville vilket inte passar alla. 
• Genom att lämna LMSet blev det innehåll som vi producerar öppet. På LMSet är det bara registrerade studenter på kursen som kommer åt det. Våra kursbloggar är i dagsläget helt öppna. Det gör att vem som helst kan ta del av vårt material. Det ser jag personligen som den största fördelen. Både för att materialet alltid finns där och att våra studenter då kan ta det till sig på tider och tillfällen som passar dem men också för att även alla som inte går kurser kan använda vårt material för att lära sig. Vi bidrar alltså till ett slags OER-tänk. Där OER står för Open Educatioanl Resources som även andra skolor kan peka på, nyttja och hänvisa till. 
• Jag upplever också att jag lägger till mer och mer innehåll till kurserna sedan vi började med kursbloggar. Förut höll vi våra föreläsningar som var borta i samma stund som de var slut. Kvar var bara en stackars power point. Idag skriver jag ner en del av föreläsningarna, publicerar andra på Youtube och vissa på Soundcloud. Nästa gång kursen går uppdateras innehållet samt att man fyller på med mer nytt och relevant. Till slut har man ganska omfattande sidor med massor med information om interaktionsdesign, digital grafik, kodning osv. 
• Jag tror också att kursbloggar är effektiv marknadsföring både för programmet och dess studenter. Potentiella studenter kan snubbla in på innehållet via google-sökningar vilket kan leda till ökat söktryck. Men även arbetsgivare kan hitta till utbildningen vilket gör att den potentiellt även blir mer etablerad på arbetsmarknaden. 

Det finns fler fördelar, t ex att studenter kan länka från sina portfolios till den kurs och inlämningsuppgift som ledda fram till det som studenten visar upp. Detta gör också att studenter kommer åt innehållet även efter kursslut vilket gör att de studenter som blir underkända har en mycket bättre möjlighet att faktiskt hantera det. Det skapar också mindre belastning på den enskilda läraren.

Vi håller just nu på att experimentera hur det påverkar våra kurser att materialet ligger ute redan när kursen börjar. Påverkar det närvaro, kvalité på det som lämnas in osv? Vi vet helt enkelt inte riktigt vilka effekter det får. Jag är också ganska säker på att vi ser lite olika på detta inom lärarlaget.

Att genomföra denna typen av förändringar behöver så klart göras med viss ödmjukhet. Det är upp till varje lärare om och var hen ligger ut sitt material. Det är inget som ställs krav på. Det finns heller inget krav att använda just dessa kursbloggar. Som lärarlag behöver vi vara flexibla och det behöver även våra studenter. Har man som lärare andra behov och som inte uppfylls av en blogg så är man fri att använda andra verktyg. Till exempel kan jag ibland önska en Wiki istället för en blogg. Då skulle man med ännu större flexibilitet kunna knyta ihop olika artiklar i Wikin och på så sätt undvika redundans. Med bloggen måste en del text finnas på flera ställen. 

Nu kom detta inlägg att handla en del om teknik. Men jag har tidigare bloggat en del av anledningarna bakom devisen Maximerad öppenhet, som ni hittar här. Samt att jag bloggat om hur jag ser på programmet Digitala medier och dess upplägg samt innehåll.

 

Transparensrapport

Företag som är i en förtroendebransch släpper transparensrapporter. Annars är risken stor att vi till slut skulle välja bort just det företagets tjänst. Jag vill se en transparensrapport från FRA och motsvarande svenska övervakningsorgan. Vilken typ av information har lämnats över till främmande makt, i hur många fall har det skett, vad har man tagit emot? Sådant har vi rätt att veta.
 

Facebook och grupperna

Det måste vara många som ställt sig frågan hur 5000 poliser kan gå med i ett forum där ganska grova uttalanden gjorts om flera namngivna offentliga personer. Det började med en artikel från Expressen: Facebook-grupperna avslöjar polisen. Jag fastnade i en tråd med Emanuel och skrev följande inlägg.

Från artikeln:
"Så här grovt hånar svenska poliser sina kritiker:
TV-profilen Elisabet Höglund hånas för sitt utseende och kallas "dement" och "häxa" "som inte behöver ringa 112". Tidigare länspolismästaren i Stockholm Carin Götblad beskrivs som "polisens motsvarighet till Linda Rosing"."

Självklart är det puckat att uttrycka sig så här i ett forum med 5000 medlemmar. Självklart kommer det komma ut. Självklart kommer också du och jag och medierna rasa kring detta. Men kommer det hjälpa poliserna att hantera den frustration som de känner? För jag är övertygad om att den förtjänas att tas på allvar. Att det faktiskt finns strukturella problem som inbegriper låga löner, riskfyllda arbetssituationer och hierarkiska organisationer. 

Självklart är det också ett problem med sexistiska uttalanden. Det finns inga ursäkter som gör att de individer som uttrycker sig så kan slippa undan. Men om vi som medborgare inte lär oss hantera och bemöta frustrerade grupper kommer vi då lösa det dilemma vi står inför? 

Gör vi inte det flyttar diskussionen från Facebook till Flashback och där sker den anonymt. Då är chansen till dialog och en något sånär offentlig debatt borta. Jag föredrar att det är namngivna personer i debatten och att vi tar den på allvar. Och det gäller så klart båda parter. Enskilda män, polis eller inte, måste kunna hantera kritik. Men om vi inte kan ta deras rop på hjälp på allvar och bara pekar finger, skämtar om "vita, kränkta män" och fördömer kommer det på lång sikt knappast ha en positiv effekt?

För det måste väl ändå vara målet. Att lära oss hantera den här typen av negativa grupputtryck och förstå kärnan i frustrationen och arbeta med en lösning på problemet. Detta var inte första och knappast den sista gruppen som kommer att "avslöjas". Välkomna dessa unkna åsikter ut ur det slutna fikarummets och in i den offentliga debatten. Vi lever i en värld av maximerad öppenhet. Det får konsekvenser och denna debatt kan hamna på pluskontot om vi ser det lite mer som gruppterapi än som en boxningsmatch.

Det pågår många viktiga diskussioner på Facebook, framför allt i grupper. Kanske är FB-gruppen 2010-talets viktigaste terapiform. Länken leder till Ylva som berättar om en (förhoppningsvis) kommande studie på sorgearbete i sociala medier.

Nätet, integritet och förtroende

Den svenska staten har genom skola och föreningsstöd sett till att jag kan utvecklas samt skyddat mig via goda sociala skyddsnät och, i internationella jämförelser, pålitlig ordningsmakt. Svenska staten har helt enkelt tagit mitt parti. Men i Sverige bor en mängd individer från olika kulturer och bakgrunder som inte varit lika lyckligt lottade. Alla dessa människor måste vi medborgare och svenska staten stödja och skydda efter behov. Så som svensk nätpolitik ser ut idag görs inte det. När den mesta av vår kommunikation är nätmedierad så förväntar jag mig att den stöttning och skydd som gäller i övriga samhället också gäller min medierade kommunikation. Således:

• Om någon lägger ut en kränkande bild på mig på Instagram så förväntar jag mig att det finns ett rättsväsende som kan beivra det. 
• Om jag delar med mig av mitt vardagsliv via onlinetjänster så förväntar jag mig att staten granskar dessa tjänster för att värna om min integritet.
• Många av dom tjänster jag använder är internationella var på jag förutsätter att också EU verkar för att skydda mina rättigheter som medborgare och konsument. 
• Om gamla lagar krockar med nya tjänster för musik, film och mjukvara förväntar jag mig att staten stöttar innovation och framåtblickande samt tar konsumentens och medborgarens parti när det uppstår glapp. 
• Om jag har kontakter med medborgare från andra länder där staten inte tar samma ansvar, räknar jag med att svenska staten också värnar om dem jag har kontakt med. 
• Om staten av någon anledning har ett behov av att kontrollera en viss del av min kommunikation så räknar jag med att det finns ett reglerat förfarande, som inkluderar åklagare, för hur det skall gå till. Jag räknar också med att jag i efterhand får reda på vad och varför man kontrollerat mig. 

Jag räknar inte med att:

• att staten lägger hatbrott på hög bara för att brottet skett på nätet 
• staten skall ta företagens perspektiv och stötta dem i att behålla föråldrade affärsmodeller som aktivt förhindrar innovation och nytänkande.
• Att staten nyttjar dessa tekniker och tjänster för att granska sina egna medborgare och konsumenter utan transparens.
• Att staten, istället för att värna medborgarens integritet, delar med sig av det den vet om sina medborgare till utländska intressen, utan transparens. 
• Att det helt saknas insyn eller transparensrapporter över vad staten tagit reda på samt spridit vidare om sina och andras medborgare. 

Det känns lite pinsamt att jag faktiskt har ett större förtroende för Google (och Niklas Lundblad) när det gäller skydd för min integritet än vad jag har för svenska staten. Eftersom Google är i en förtroendebransch så har dom så mycket att förlora på att tappa mitt förtroende. Tappar dom prosumentens förtroende så har dom inte längre någon affär och då är dom borta. Det samma gäller i och för sig regeringen, men de tjänstepersoner och organisationer som verkställer politiska beslut går inte att välja bort. Du kan välja bort din android-apparat, men inte stats-apparaten. Därför är det sorgligt att Google, Facebook, Microsoft och Twitter släpper transparensrapporter medan jag som medborgare saknar insyn i vad staten tagit reda på om mig.

Staten måste välja sida. Staten skall inte gå företagens och andra staters ärenden. I första och sista hand måste den enskilda medborgarens rättigheter beaktas, oavsett medborgarskap eller härkomst.

Maximerad öppenhet

I förra posten beskrev jag hur vi i lärarlaget på Digitala medier arbetat med innehållet i utbildningen. Här beskriver hur vi arbetar och två centrala, övergripande begrepp som jag tror mycket på. Detta tankesätt har vuxit fram i lärarlaget men det är framför allt Livia Norström och Lennarth Bernhardsson som konkretiserat och tillämpat det i praktiken.

Vi började med ett förändringsarbete inom programmet för att vi ville bort ifrån situationen där den enskilda läraren sitter och skriver kommentarer på en uppgift till den enskilde studenten. Mängder av tid går åt till en-till-en-kommunikation där läraren efter 40 sådana feedback-kommentarer ändå skriver i princip samma sak till alla studenter. Ett läge där vi lägger mängder med tid på det man pratar om som summativ examination. Istället ville vi spendera mer tid på stoff och studenter. 

Vi vill utveckla och diskutera innehåll med studenter. Inte domdera om formalia och hur många ord en given uppsats skall vara på, radavstånd och hur många referenser man måste ha. Det var så det började. Vi insåg också att när vi väl träffades så ville vi framför allt göra det för att reflektera och diskutera. Inte för envägskommunikation som traditionella föreläsningar ofta innebär. Inte för att det är något fel på föreläsningar i sig men att det ofta var vårt förstahandsval utan att vi reflekterade allt för mycket på syftet. 

För att hålla detta kort så kan man säga att vi fokuserade på två saker. På att maximera vår öppenhet, på många plan samt att fokusera på att all examination bör sträva efter att vara formativ och engagemangsdriven. Med öppenhet menade vi till att börja med att studenternas inlämningar skulle ses av så många som möjligt. Av oss som lärare naturligtvis men också av deras medstudenter genom peer-review. Vi ville också att andra utanför skulle kunna ta del av studenternas arbete vilket intensifierade vårt arbete med portfolios och bloggar. Utgångspunkten var att om andra än den examinerande läraren ser vad man presterar så skärper man till sig och det blir lättare att se nyttan. Finns det också utrymme för verkshöjd och kreativitet i det man gör, alltså att alla studenter inte gör exakt samma väldefinierade uppgift (som en tenta), så mer engagerande att göra uppgiften och man anstränger sig ytterliggare lite. 

Men öppenhet innebär också att uppgiften behöver vara intressant för andra att ta del av. Genom externa uppdragsgivare och relevanta frågeställningar blir det intressant för andra, utanför klassrummet att ta del av vad vi gör. Samtidigt har vi en strävan att lägga ut så mycket som möjligt av det innehåll vi producerar. Där har vi en bit kvar men vi har påbörjat ett arbete med kursbloggar istället för skolans LMS. På så sätt fungerar våra youtube-filmer och texter som PR-material för utbildningen. En bonus med kursbloggar är att det också blir lättare att integrera film, bild och text och inte då bara vårt eget utan också från Youtube, TED eller föreläsningar från Stanford. Att vårt egenproducerade material också syns utåt kan också fungerar som en sporre för den enskilde läraren.

Slutligen, för att detta skall fungerar är det centralt att man har en kollegial tonalitet och strävar efter att bygga en community-känsla. Det krävs tillit för att öppna upp så som vi gjort, både mellan studenter och mellan student-lärare.

Digitala medier :: som jag ser på vårt program

Lärarlaget på programmet Digitala medier, Högskolan Väst, har under en tid arbetat fram ett nytt upplägg. Som jag ser det så har vi fokuserat programmet något men framför allt gjort det mer relevant och tidsenligt. 

Vi utbildar designers, alltså personer som skapar för en given effekt och som tar ansvar för dessa effekter. Vi kan för enkelhetens skull prata om att dom skapar hållbara effekter, för att använda ett populärt språk. Det som skapas inom programmet är innehåll riktat mot skärmkonsumtion alltså foto, grafik, ljud, animation och webbrelaterat innehåll. 

För att skapa den typen av innehåll behöver du verktygskunskaper men också förståelse för komposition, layout, färg, programmering och så vidare. Kunskaper som behövs för att kunna skapa ett professionellt innehåll som bidrar till att skapa en avsedd effekt. 

Utöver att kunna producera innehåll så behöver man ha en god förståelse för interaktion. Både utifrån ett kognitivt perspektiv, alltså hur fungerar männsklig interaktion i grunden, och utifrån ett medierat och socialt perspektiv. Man behöver förstå hur interaktion via mobiler, datorer, på webben och sociala medier fungerar. Man behöver förstå digitala distributionsformer. Detta genomsyrar programmet. 

Men för att kunna skapa effekter som är hållbara så räcker det inte med förståelse för hur människan fungerar eller hur man skapar tilltalande innehåll. Vi menar att man också måste förstå vilka effekter det vi skapar kan ha för individ, organisation och samhälle. Vi behöver förstå hur SNS (Social Network Services) som Facebook, Instagram och ASK.fm påverkar oss ur ett integritetsperspektiv. Vi behöver förstå hur våra förändrade nyhetsvanor påverkar oss ur ett demokratiskt perspektiv. Förståelse som är viktig för att vi skall kunna sätta oss in i potentiella konsekvenser och ta hänsyn till dem när vi designar för en given effekt. 

Att förstå konsekvenserna för lärande och det vi här kallar för Public Relations är särskilt intressant. När i princip all information finns tillgängligt för våra studenter så förändras förutsättningarna för hur man kan lära sig. PR är intressant eftersom mycket av de våra studenter producerar handlar om att skapa engagemang. Det kan vara engagemang för en produkt, en åsikt eller ett varumärke. Hur man skapar och hanterar engagemang och den typen av relationer som då uppstår är givetvis central inom digitala medier. Självklart görs allt detta under ett vetenskapligt paraply där vi fokuserar på kritiskt tänkande, vikten av att kunna belägga påståenden och samla in pålitligt material.  

En app med betalningsfunktion från mCity-projektet och Högskolan Väst

Här kommer en kort demo av betalningsfunktionen i Högskolan Västs app. Det kommer mera som man brukar säga.