Facebook och grupperna

Det måste vara många som ställt sig frågan hur 5000 poliser kan gå med i ett forum där ganska grova uttalanden gjorts om flera namngivna offentliga personer. Det började med en artikel från Expressen: Facebook-grupperna avslöjar polisen. Jag fastnade i en tråd med Emanuel och skrev följande inlägg.

Från artikeln:
"Så här grovt hånar svenska poliser sina kritiker:
TV-profilen Elisabet Höglund hånas för sitt utseende och kallas "dement" och "häxa" "som inte behöver ringa 112". Tidigare länspolismästaren i Stockholm Carin Götblad beskrivs som "polisens motsvarighet till Linda Rosing"."

Självklart är det puckat att uttrycka sig så här i ett forum med 5000 medlemmar. Självklart kommer det komma ut. Självklart kommer också du och jag och medierna rasa kring detta. Men kommer det hjälpa poliserna att hantera den frustration som de känner? För jag är övertygad om att den förtjänas att tas på allvar. Att det faktiskt finns strukturella problem som inbegriper låga löner, riskfyllda arbetssituationer och hierarkiska organisationer. 

Självklart är det också ett problem med sexistiska uttalanden. Det finns inga ursäkter som gör att de individer som uttrycker sig så kan slippa undan. Men om vi som medborgare inte lär oss hantera och bemöta frustrerade grupper kommer vi då lösa det dilemma vi står inför? 

Gör vi inte det flyttar diskussionen från Facebook till Flashback och där sker den anonymt. Då är chansen till dialog och en något sånär offentlig debatt borta. Jag föredrar att det är namngivna personer i debatten och att vi tar den på allvar. Och det gäller så klart båda parter. Enskilda män, polis eller inte, måste kunna hantera kritik. Men om vi inte kan ta deras rop på hjälp på allvar och bara pekar finger, skämtar om "vita, kränkta män" och fördömer kommer det på lång sikt knappast ha en positiv effekt?

För det måste väl ändå vara målet. Att lära oss hantera den här typen av negativa grupputtryck och förstå kärnan i frustrationen och arbeta med en lösning på problemet. Detta var inte första och knappast den sista gruppen som kommer att "avslöjas". Välkomna dessa unkna åsikter ut ur det slutna fikarummets och in i den offentliga debatten. Vi lever i en värld av maximerad öppenhet. Det får konsekvenser och denna debatt kan hamna på pluskontot om vi ser det lite mer som gruppterapi än som en boxningsmatch.

Det pågår många viktiga diskussioner på Facebook, framför allt i grupper. Kanske är FB-gruppen 2010-talets viktigaste terapiform. Länken leder till Ylva som berättar om en (förhoppningsvis) kommande studie på sorgearbete i sociala medier.

Nätet, integritet och förtroende

Den svenska staten har genom skola och föreningsstöd sett till att jag kan utvecklas samt skyddat mig via goda sociala skyddsnät och, i internationella jämförelser, pålitlig ordningsmakt. Svenska staten har helt enkelt tagit mitt parti. Men i Sverige bor en mängd individer från olika kulturer och bakgrunder som inte varit lika lyckligt lottade. Alla dessa människor måste vi medborgare och svenska staten stödja och skydda efter behov. Så som svensk nätpolitik ser ut idag görs inte det. När den mesta av vår kommunikation är nätmedierad så förväntar jag mig att den stöttning och skydd som gäller i övriga samhället också gäller min medierade kommunikation. Således:

• Om någon lägger ut en kränkande bild på mig på Instagram så förväntar jag mig att det finns ett rättsväsende som kan beivra det. 
• Om jag delar med mig av mitt vardagsliv via onlinetjänster så förväntar jag mig att staten granskar dessa tjänster för att värna om min integritet.
• Många av dom tjänster jag använder är internationella var på jag förutsätter att också EU verkar för att skydda mina rättigheter som medborgare och konsument. 
• Om gamla lagar krockar med nya tjänster för musik, film och mjukvara förväntar jag mig att staten stöttar innovation och framåtblickande samt tar konsumentens och medborgarens parti när det uppstår glapp. 
• Om jag har kontakter med medborgare från andra länder där staten inte tar samma ansvar, räknar jag med att svenska staten också värnar om dem jag har kontakt med. 
• Om staten av någon anledning har ett behov av att kontrollera en viss del av min kommunikation så räknar jag med att det finns ett reglerat förfarande, som inkluderar åklagare, för hur det skall gå till. Jag räknar också med att jag i efterhand får reda på vad och varför man kontrollerat mig. 

Jag räknar inte med att:

• att staten lägger hatbrott på hög bara för att brottet skett på nätet 
• staten skall ta företagens perspektiv och stötta dem i att behålla föråldrade affärsmodeller som aktivt förhindrar innovation och nytänkande.
• Att staten nyttjar dessa tekniker och tjänster för att granska sina egna medborgare och konsumenter utan transparens.
• Att staten, istället för att värna medborgarens integritet, delar med sig av det den vet om sina medborgare till utländska intressen, utan transparens. 
• Att det helt saknas insyn eller transparensrapporter över vad staten tagit reda på samt spridit vidare om sina och andras medborgare. 

Det känns lite pinsamt att jag faktiskt har ett större förtroende för Google (och Niklas Lundblad) när det gäller skydd för min integritet än vad jag har för svenska staten. Eftersom Google är i en förtroendebransch så har dom så mycket att förlora på att tappa mitt förtroende. Tappar dom prosumentens förtroende så har dom inte längre någon affär och då är dom borta. Det samma gäller i och för sig regeringen, men de tjänstepersoner och organisationer som verkställer politiska beslut går inte att välja bort. Du kan välja bort din android-apparat, men inte stats-apparaten. Därför är det sorgligt att Google, Facebook, Microsoft och Twitter släpper transparensrapporter medan jag som medborgare saknar insyn i vad staten tagit reda på om mig.

Staten måste välja sida. Staten skall inte gå företagens och andra staters ärenden. I första och sista hand måste den enskilda medborgarens rättigheter beaktas, oavsett medborgarskap eller härkomst.

Maximerad öppenhet

I förra posten beskrev jag hur vi i lärarlaget på Digitala medier arbetat med innehållet i utbildningen. Här beskriver hur vi arbetar och två centrala, övergripande begrepp som jag tror mycket på. Detta tankesätt har vuxit fram i lärarlaget men det är framför allt Livia Norström och Lennarth Bernhardsson som konkretiserat och tillämpat det i praktiken.

Vi började med ett förändringsarbete inom programmet för att vi ville bort ifrån situationen där den enskilda läraren sitter och skriver kommentarer på en uppgift till den enskilde studenten. Mängder av tid går åt till en-till-en-kommunikation där läraren efter 40 sådana feedback-kommentarer ändå skriver i princip samma sak till alla studenter. Ett läge där vi lägger mängder med tid på det man pratar om som summativ examination. Istället ville vi spendera mer tid på stoff och studenter. 

Vi vill utveckla och diskutera innehåll med studenter. Inte domdera om formalia och hur många ord en given uppsats skall vara på, radavstånd och hur många referenser man måste ha. Det var så det började. Vi insåg också att när vi väl träffades så ville vi framför allt göra det för att reflektera och diskutera. Inte för envägskommunikation som traditionella föreläsningar ofta innebär. Inte för att det är något fel på föreläsningar i sig men att det ofta var vårt förstahandsval utan att vi reflekterade allt för mycket på syftet. 

För att hålla detta kort så kan man säga att vi fokuserade på två saker. På att maximera vår öppenhet, på många plan samt att fokusera på att all examination bör sträva efter att vara formativ och engagemangsdriven. Med öppenhet menade vi till att börja med att studenternas inlämningar skulle ses av så många som möjligt. Av oss som lärare naturligtvis men också av deras medstudenter genom peer-review. Vi ville också att andra utanför skulle kunna ta del av studenternas arbete vilket intensifierade vårt arbete med portfolios och bloggar. Utgångspunkten var att om andra än den examinerande läraren ser vad man presterar så skärper man till sig och det blir lättare att se nyttan. Finns det också utrymme för verkshöjd och kreativitet i det man gör, alltså att alla studenter inte gör exakt samma väldefinierade uppgift (som en tenta), så mer engagerande att göra uppgiften och man anstränger sig ytterliggare lite. 

Men öppenhet innebär också att uppgiften behöver vara intressant för andra att ta del av. Genom externa uppdragsgivare och relevanta frågeställningar blir det intressant för andra, utanför klassrummet att ta del av vad vi gör. Samtidigt har vi en strävan att lägga ut så mycket som möjligt av det innehåll vi producerar. Där har vi en bit kvar men vi har påbörjat ett arbete med kursbloggar istället för skolans LMS. På så sätt fungerar våra youtube-filmer och texter som PR-material för utbildningen. En bonus med kursbloggar är att det också blir lättare att integrera film, bild och text och inte då bara vårt eget utan också från Youtube, TED eller föreläsningar från Stanford. Att vårt egenproducerade material också syns utåt kan också fungerar som en sporre för den enskilde läraren.

Slutligen, för att detta skall fungerar är det centralt att man har en kollegial tonalitet och strävar efter att bygga en community-känsla. Det krävs tillit för att öppna upp så som vi gjort, både mellan studenter och mellan student-lärare.

Digitala medier :: som jag ser på vårt program

Lärarlaget på programmet Digitala medier, Högskolan Väst, har under en tid arbetat fram ett nytt upplägg. Som jag ser det så har vi fokuserat programmet något men framför allt gjort det mer relevant och tidsenligt. 

Vi utbildar designers, alltså personer som skapar för en given effekt och som tar ansvar för dessa effekter. Vi kan för enkelhetens skull prata om att dom skapar hållbara effekter, för att använda ett populärt språk. Det som skapas inom programmet är innehåll riktat mot skärmkonsumtion alltså foto, grafik, ljud, animation och webbrelaterat innehåll. 

För att skapa den typen av innehåll behöver du verktygskunskaper men också förståelse för komposition, layout, färg, programmering och så vidare. Kunskaper som behövs för att kunna skapa ett professionellt innehåll som bidrar till att skapa en avsedd effekt. 

Utöver att kunna producera innehåll så behöver man ha en god förståelse för interaktion. Både utifrån ett kognitivt perspektiv, alltså hur fungerar männsklig interaktion i grunden, och utifrån ett medierat och socialt perspektiv. Man behöver förstå hur interaktion via mobiler, datorer, på webben och sociala medier fungerar. Man behöver förstå digitala distributionsformer. Detta genomsyrar programmet. 

Men för att kunna skapa effekter som är hållbara så räcker det inte med förståelse för hur människan fungerar eller hur man skapar tilltalande innehåll. Vi menar att man också måste förstå vilka effekter det vi skapar kan ha för individ, organisation och samhälle. Vi behöver förstå hur SNS (Social Network Services) som Facebook, Instagram och ASK.fm påverkar oss ur ett integritetsperspektiv. Vi behöver förstå hur våra förändrade nyhetsvanor påverkar oss ur ett demokratiskt perspektiv. Förståelse som är viktig för att vi skall kunna sätta oss in i potentiella konsekvenser och ta hänsyn till dem när vi designar för en given effekt. 

Att förstå konsekvenserna för lärande och det vi här kallar för Public Relations är särskilt intressant. När i princip all information finns tillgängligt för våra studenter så förändras förutsättningarna för hur man kan lära sig. PR är intressant eftersom mycket av de våra studenter producerar handlar om att skapa engagemang. Det kan vara engagemang för en produkt, en åsikt eller ett varumärke. Hur man skapar och hanterar engagemang och den typen av relationer som då uppstår är givetvis central inom digitala medier. Självklart görs allt detta under ett vetenskapligt paraply där vi fokuserar på kritiskt tänkande, vikten av att kunna belägga påståenden och samla in pålitligt material.  

En app med betalningsfunktion från mCity-projektet och Högskolan Väst

Här kommer en kort demo av betalningsfunktionen i Högskolan Västs app. Det kommer mera som man brukar säga.

M-betalningsaktörer

Det finns en rad m-handelsinitiativ som kommit olika långt, i Sverige finns t ex ::

• Mobill, PayAir, iZettle, SEQR, WyWallet, Swish, Bart, Payd, Mopper

Utöver dessa så finns det teknikleverantörer så som PayEx (WyWallet) och Seamless (SEQR) som  även levererar kundspecifika lösningar till ICA, Västtrafik etc. ICA är intressant då de redan förberett alla självscanningsbutiker för m-handel. NFC-tekniken finns redan i butik men man har valt att inte dra igång än sin lösning levererad av PayEx. Axfood (Hemköp t ex) har i sin tur avtal med Seamless och deras SEQR-lösning. 

Utöver dessa finns det naturligtvis internationella aktörer, ett axplock ::

• Mastercard (Paypass), Visa (Paywave), Weve (i UK), Apple, Google Wallet, Paypal, M-pesa med flera. Apple levererade inte någon NFC-telefon medan Google kommit en bit på väg med sin Wallet. Paypal är också en stor aktör inom området. Det finns många fler och sist men inte minst har vi naturligtvis Facebook med sin egen valuta. Det är upplagt för en VHS-Betamax med andra ord. Läs gärna om M-pesa som förtjänar lite extra uppmärksamhet!

Som sagt. Det skall bli jätteintressant att se hur dessa samsas :-)

Fickhandel, vardagstjänster och m-handelsplatser

Under 2013 kommer vi se olika typer av m-handelslösningar rullas ut. Allt från Point Of Sale-lösningar där vi betalar vid kassan med mobilen, appar knutna till en specifik handlare till innovativa tjänster där betalning blir en tröskelsänkare för nya typer av tjänster (men i sig inte i fokus).

Nästa år kommer vara en röra när flera av dom stora aktörerna kommer öka takten för utrullning. Risken är stor att vi får så många konton att hålla reda på att vi helt enkelt tröttnar ur. Att ena handlaren bara accepterar SEQR och andra WyWallet och en tredje ICA-kort. De erbjuder väldigt lika tjänster och gemensamt är att de gärna låser in kunden i sin egen tjänst. Risken är då att det inte förenklar. Risken är att vi inte ser vinsten med m-handel och därför hellre betalar med kort. Men vi kanske inte skall fastna på tekniken. Det kommer dröja fram till 2015 innan tekniken mognat, men sannolikt kommer det att lösa sig.

Med mobila lösningar kan betalning ske på andra ställen en framme vid kassan. Du kan ha dagens lunch-reklam i fikarummet ute på företagen så att man redan där kan scanna med mobilen. Då knyter man upp kunden redan innan hen går ut på stan och slipper hantera kortet i en redan stressig lunchsituation. Annonser/reklam där folk är helt enkelt. Det kommer delvis förändra våra beteenden, men vi kanske inte pratar om ett paradigmskifte. I stället tror jag att m-handel kan bli en viktig pusselbit i att lösa vardagsnära dilemman. Till exempel jobbar vi i mCityprojektet med att minska hantering av pengar i äldrevården.

En av de stora förändringarna tror jag ligger i handeln mellan privatpersoner. Där tror jag att vi, om några år, kan se att en ny sektor för närhandel kan växa fram. Micro-betalningar för micro-tjänster i kvarteret. För när skillnaden mellan en handlare och en konsument suddas ut kan det bli intressant. Med iZettle eller andra mobila betalningar demokratiserar vi tabetaltmöjligheten. På samma sätt som alla blev informationsproducenter och journalister när webben slog igenom kan alla nu bli sin egna Bert Karlsson. En entreprenör som ser en affär i varje ficka.