Möten, förläsningar, fika :: oavsett situation sneglar vi gärna mot vår telefon eller laptop. Bara för att kolla om något har hänt sedan sist. Dessa online-tics visar på nätets dragningskraft och hur mycket det betyder för oss. Å ena sidan är det till en enorm nytta att alltid vara uppkopplad men samtidigt har de flesta av oss prokrastrinerat bort ett par timmar genom att följa vårt Twitter-flöde som om det vore en interaktiv version av Text-TV. Men hur blir det när vi tar med oss skärmsneglingen i möten med andra?
Ibland pratar man om att varje situation har något vi kan kalla för ett huvud eller dominant engagemang som vi förväntas rikta vår uppmärksamhet mot. På föreläsningen är det tydligt, lyssna på föreläsaren. Ett sådant dominerande engagemang kompletteras ofta med ett sub-engagemang som står i relation till det dominerande. På föreläsningen är ‘att ta anteckningar’ exempel på ett sådant.
Det som Karin skriver om på Lilla Gumman handlar, som jag ser det, just om hur vi växlar mellan huvudengagemanget ‘att mötas’ och olika subengagemang som vi når via en skärm, antingen den sitter på en telefon eller dator. Vi möts naturligtvis via skärmen också, men i skärningen mellan det fysiska rummet och det datormedierade interaktionen sker något som påverkar vår interaktion i den situation vi just nu befinner oss i.
Frågan är vad artiklar som den här från Wired (om att gå på digital diet) och det som Karins bloggpost handlar om. Ser vi en förändring i vad vi kanske kan kalla för ‘fokusmoral’ eller ett utryck för någon form av avsaknad skärmsneglingsetikett?
För precis som det resoneras om i artikeln påverkar laptopen det som kallas för minimala responser. Alltså, nickandet, uhum-andet som visar för den som talar att vi hänger med, lyssnar och tar del av det som sägs. Med laptopen eller telefonen minskas dessa då blicken växlar mellan föreläsaren och skärmen. Men att helt enkelt be folk stänga ner är så klart ett alternativ, men vilka orsaker har vår skärmsneglingspraktik?
Att vara uppkopplad är att vara del av något större. Det är att känna sig uppdaterad. Det är som när man väljer att sätta sig på ett kafé och läsa en bok, en sorts publik avskildhet där vi i vår avskildhet ändå är del av något större. Som när vi praktiserar vår skärmsläckarskräck, tar bort skärmsläckaren även om vi just nu inte ens fokuserade på skärmen. Skärmsläckaren upplevs som en interaktionssköld. Men det kan också vara ett tecken på ett rationellt beteende i ett företag med dålig möteskultur. För många, för ofokuserade möten som inte bidrar med något. Då blir mötet ett utmärkt tillfälle att få något gjort. Laptopen blir en frihetsgivare som räddar mötesgisslan. Så oavsätt tekniken hade vi ändå inte möts.
När jag sitter själv framför laptopen använder jag program som Freedom för att kunna fokusera (stänger ner uppkopplingen x antal minuter) och ibland pomodorotekniken. Men vid möten, i samtal med andra hänger det på att komma överens. Att vi vid långa möten och föredrag idag försvinner in i nätets avskildhet är väl bara en dagdrömmares digitala motsvarighet. Status quo?
Att det vi pratar om, handlar om en förändring av vad jag här valt att kalla fokusmoral (engagemangsmoral), är jag ganska övertygad om. Att det håller på att bli OK att skärmsnegla men att vi samtidigt är osäkra på skärmsneglingsetiketten. För visst handlar det om att mötas och att vi ibland borde lägga undan prytteln. Men så länge vi har ofokuserade möten, konferenser med halvdana presentationer, högar av mejl som skall besvaras och en-till-mångakommunikation är det bara att gilla läget.
Det som Karin skriver om på Lilla Gumman handlar, som jag ser det, just om hur vi växlar mellan huvudengagemanget ‘att mötas’ och olika subengagemang som vi når via en skärm, antingen den sitter på en telefon eller dator. Vi möts naturligtvis via skärmen också, men i skärningen mellan det fysiska rummet och det datormedierade interaktionen sker något som påverkar vår interaktion i den situation vi just nu befinner oss i.
Frågan är vad artiklar som den här från Wired (om att gå på digital diet) och det som Karins bloggpost handlar om. Ser vi en förändring i vad vi kanske kan kalla för ‘fokusmoral’ eller ett utryck för någon form av avsaknad skärmsneglingsetikett?
För precis som det resoneras om i artikeln påverkar laptopen det som kallas för minimala responser. Alltså, nickandet, uhum-andet som visar för den som talar att vi hänger med, lyssnar och tar del av det som sägs. Med laptopen eller telefonen minskas dessa då blicken växlar mellan föreläsaren och skärmen. Men att helt enkelt be folk stänga ner är så klart ett alternativ, men vilka orsaker har vår skärmsneglingspraktik?
Att vara uppkopplad är att vara del av något större. Det är att känna sig uppdaterad. Det är som när man väljer att sätta sig på ett kafé och läsa en bok, en sorts publik avskildhet där vi i vår avskildhet ändå är del av något större. Som när vi praktiserar vår skärmsläckarskräck, tar bort skärmsläckaren även om vi just nu inte ens fokuserade på skärmen. Skärmsläckaren upplevs som en interaktionssköld. Men det kan också vara ett tecken på ett rationellt beteende i ett företag med dålig möteskultur. För många, för ofokuserade möten som inte bidrar med något. Då blir mötet ett utmärkt tillfälle att få något gjort. Laptopen blir en frihetsgivare som räddar mötesgisslan. Så oavsätt tekniken hade vi ändå inte möts.
När jag sitter själv framför laptopen använder jag program som Freedom för att kunna fokusera (stänger ner uppkopplingen x antal minuter) och ibland pomodorotekniken. Men vid möten, i samtal med andra hänger det på att komma överens. Att vi vid långa möten och föredrag idag försvinner in i nätets avskildhet är väl bara en dagdrömmares digitala motsvarighet. Status quo?
Att det vi pratar om, handlar om en förändring av vad jag här valt att kalla fokusmoral (engagemangsmoral), är jag ganska övertygad om. Att det håller på att bli OK att skärmsnegla men att vi samtidigt är osäkra på skärmsneglingsetiketten. För visst handlar det om att mötas och att vi ibland borde lägga undan prytteln. Men så länge vi har ofokuserade möten, konferenser med halvdana presentationer, högar av mejl som skall besvaras och en-till-mångakommunikation är det bara att gilla läget.
