Mediebranschen, censuren och konkurrensen

Idag börjar rättegången mot Bredbandsbolaget. En rättegång om staten skall tvinga internetoperatörerna att blockera sajter som innehåller upphovsrättskyddat material. En rättegång där SVT hävdar att man står på upphovsrättspersonernas sida. "Konstnärer skall få betalt" och kommersiella intressen ställs mot vad som faktiskt är statlig censur.

Att ta del av film från Swefilmer och The Pirate Bay är för mig olagliga handlingar. Men anser SVT att kommersiella intressen går före yttrandefrihet?

SVTs VD bemötte i veckan (bl.a. Medierna i P1) kritiken från mediebranschen vad gäller public service eventuella påverkan på kommersiella intressen. I Expressen säger VDn ”Lösningen på mediebranschens ekonomiska problem är inte att public service slutar utvecklas”

Det är uppenbart att mediebranschen är trängd ekonomiskt. Men jag håller med SVTs Hanna Stjärne som påpekar att det snarare är konkurrens från Google och amerikanska tjänster som Netflix än SVTs medienärvaro (Medierna i P1).

Kan det vara så att lösningen på mediebranschens ekonomiska problem inte är att äska för ett mindre public service? Lösningen kanske är att en tar fram tjänster som publiken vill betala för? Då kanske lösningen inte heller att äska för statlig censur?

Om SVT håller med om detta borde en kanske fundera över sitt stöd gällande dagens rättegång mot Bredbandsbolaget.

Ständig uppkoppling skapar nya beteenden

Göteborgs universitet har gjort ett kort avsnitt kring min avhandling. Mycket fint producerat. Göteborg visar sig från sin finaste sida denna dag. Avhandlingen kan du tanka ner och läsa här: Being Multisituated : Characterizing laptoping in networked situations.

Den nätverkade situationen

Jag har en del begrepp i avhandlingen så som skärmsnegla, skärmsläckarskräck, online-tics men också andra, lite mer övergripande som inte är lika lätta att kommunicera. 

Till exempel så nämns begrepp så som multisituationalitet eller den nätverkade situationen. Alltså situationer där personerna har sina prylar med sig. I den typen av nätverkade situationer (networked situations) pågår en rad typer av medierad interaktion. Låt oss ta ett konferensrum och ett möte som exempel.

Interaktion via t ex FB-chatten mellan personer i mötet. Interaktion mellan en person i mötet och en annan utanför. Interaktion med andra tjänster medan en sitter i mötet eller interaktion som är så intensiv så att en helt glömmer att en sitter på möte (t ex när man besvarar ett argt mejl). In i en sådan nätverkad situation har du dessutom alla dina rester, brödsmulor från tidigare interaktioner (Breadcrumbs of integrations). Det kan vara öppna flikar i webbläsaren, filer på hårddisken, adressböcker och allt det där andra som din laptop och mobil är full av, det som gör den till din. Det där har du ju också med dig in i den nätverkade situationen. Det gör ju att vi inte bara har nya beteenden så som skärmsnegling och online-tics. Vi har också tagit med oss beteenden från andra situationer, från vardagsrumssoffan (videoklipp), arbetsrummet (svara på mejl), kafét (samtala, chatta, med en vän). 

Det ger den nätverkade situationen en helt annan typ av dynamik än den vi var vana vid. Till exempel vet vi inte vilka konversationer som pågår för dom pågår i olika lager (chat, vanligt prat, sms etc), vi vet inte vem som tar del av situationen för det är ju inte bara dem som är där fysiskt (instagram, ljudinspelningar etc). Detta gör ju att fokuset för personerna i situationen kan riktas mot väldigt olika håll. Det i sig kan ju uppfattas som konstigt, splittrat och osocialt. Det blir en normkrock eftersom vi inte riktigt känner igen oss och inte heller vet hur vi skall bete oss eller vilka förväntningar vi skall ha. Det är med största sannolikhet något som vi kommer lösa genom nya normer som sakta men säkert kommer att växa fram.

Dagens ord: Skärmsnegling

I närheten av andra människor vill vi ha koll. Koll på vad dom gör och hur dom beter sig. Inte så att vi måste glo hela tiden, men i ögonvrån registrerar vi deras förehavanden. Erwing Goffman började studera mänsklig interaktion under 50- och 60-talet och beskrev denna bevakning som mutual monitoring. Mutual för att alla parter håller koll på varande. På ett café eller i ett klassrum är således denna bevakning ömsesidig. 

  

Så när en annan café-besökare sitter och läser en papperstidning så kikar du efter vad dom är involverade i och kategorisera personen som tidningsläsare, innan blicken flyttas för granskning av nästa person. Vi gör detta kontinuerligt. Kikar upp från vad vi nu håller på med och sveper med blicken över rummet.

"På bussen, det givna stället för skärmsnegling kan man alltid hoppas att personen bredvid börjar kolla sin Snapchat"

När folk sitter med sina skärmar är det inte lika lätt. Inte nog med att att man inte ser vad dom gör, det bidrar till en viss nyfikenhet också. För att ha koll får vi skärmsnegla. På kafét kanske vi kan snegla på grannen bredvid eller slänga ett getöga är vi hämtar en servett. På bussen, det givna stället för skärmsnegling kan man alltid hoppas att personen bredvid, eller snett framför, börjar kolla sin Snapchat eller kärleks-sms:a.

Med en snabb, eller ibland en längre nyfiken, blick på personens skärm kan vi avgöra om det är Instagram, Facebook eller SMS som personen är involverad i. Då kan vi kategorisera och fundera vidare på våra egna förehavanden. Så håller du på med laptoping eller någon annan form av skärmbeteende, kika efter dina medmänniskors sneglingar. Jag skrev också ett inlägg om detta 2011, om att mötas.

Läs mer i min avhandling :: Being Multisituated : Characterizing laptoping in networked situations

Närodlade appar – två exempel

Under de senaste två åren har jag varit med att utveckla ett par appar/tjänster som en kan betrakta som närodlade, eller hyperokala om man så vill. Det har gjorts som en del i ett större projekt tillsammans med Trollhättans stad. Arbetet leds av Ulrika Lundh-Snis.

Den första, en sorts stads-app, är i sin nuvarande form inte särskilt hyperlokal då den endast hämtar ut events kopplade till Trollhättan, från Facebook. I sin nuvarande form liknar den snarare appar som Foursquare då det är en generell app som enkelt går att ställa in på den stad som du just nu vill veta mer om. Det finns dessutom en mängd andra sådana appar. Till exempel Vad göra men också Vamos.

Men för att den här typen av appar skall fungera och leverera trovärdig information krävs ändå lokal närvaro. På en relativt liten ort som Trollhättan tror jag att det krävs ett ganska stort fotarbete för att nå ut. En måste informera om att appen finns och hur man kan utforma attraktiva events. Dom lokala aktörerna måste tränas i att posta relevant. Man måste få både stora lokala aktörer  (kommun, idrottsföreningar)  och små (småbutiker, loppisar) att börja posta relevant event-innehåll. För det kräver lokal närvaro. En sådan app är en sorts Upptäckar-app som hjälper medborgaren att hålla sig uppdaterad. Den bygger på existerande beteenden (Facebook används redan), har ingen egen backend och kostar minimalt att drifta.

Ett annat exempel från projektet och som är verkligt lokal är den app vi kallar senior-appen. Arbetet leds av en annan projektmedlem, Annska. Senior-appen är en matbeställnings-app utvecklad tillsammans med hemtjänsten. I dag lägger hemtjänsten en dag i veckan på att handla åt sina brukare. Med en android-surfplatta och senior-appen kan personalen tillsammans med vårdtagaren beställa mat från den lokala butiken och få den packad och körd till hemmet. Det frigör tid för en ökad vårdkvalité. För detta krävs avtal med lokala handlare, med kommunen samt god förståelse för de olika vårdformernas behov. "Hemtjänsten" vårdar inte en homogen grupp.

Centralt för båda tjänsterna är att de utvecklas i nära samarbete med lokala aktörer. Utan lokal förankring skulle dessa tjänster vara svåra eller omöjliga att lansera. I senior-appens fall krävs det ett antal avtal med lokala aktörer för att få tillstånd leveranser av mat. Å andra sidan är båda tjänsterna sådana som skalar ganska bra. Det finns många städer i Sverige med liknande behov som i stads-appen och senior-appen och även om det krävs lokal förankring är det sannolikt inte mer än att det går att skapa lönsamhet, på sikt.

Hyperlokala tjänster och appar

App- och tjänstemarknaden domineras av stora, ofta Amerikanska tjänster. Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat, ja, ni vet. Det är en sektor av app-marknaden som är svår att slå sig in på. En handfull tjänster fokuserar på det mer lokala och platsnära. Foursquare och kusinen Swarm, Yelp, Tripadvisor, Uber och ett par till. Det var tjänster som kom samtidigt som alla ropade location, location, location. Sedan dess har många också ropat Big Data. Men har vi egentligen sett så många appar som lite mer på riktigt nyttjar det lokala?

• Finns det en lokal app-marknad, svensk, göteborgsk eller kvartersbaserad som inte går att ‘exportera’? Appar som inte kan utvecklas någon annanstans och som kräver mer eller mindre lokal data, förankring och avtal? 
• Vilka exempel känner du till där appar eller tjänster har utvecklats och som på något sätt gör dem unika, inte för deras skalbarhet och generaliserbarhet (typ FB, Foursquare), utanför deras koppling till en specifik plats eller organisation?
  
  

I Göteborg finns t ex Pinchos och Silent order som är en lokal idé med ett skalbart potential. Andra typer av appar som kräver viss lokal integration är  t ex parkerings-appar, appar som listar lokala event, appar för barnomsorg, äldreomsorg. Västtrafiks rese-app är naturligtvis ett exempel, om än inte så unikt. Det finns också appar för att hitta cyklar i Styr-och-ställ. 

• Vilka tjänster eller appar skulle du vilja se? Gärna appar eller tjänster med en koppling till en plats eller aktivitet med lokal anknytning. T ex hur mycket trängselskatt som tickar in,
  i realtid ;-)

Den här typen av appar. Låt oss kalla dem för hyper-lokala, eller närodlade appar, kostar naturligtvis en del att utveckla och driva, antingen i  tid, pengar eller både och. Det kanske är så att en app måste ha en viss generaliserbarhet för att kunna lyckas både brukarmässigt och kommersiellt?

4.     Går det att nå lönsamhet och eller kritisk massa med lokala appar eller är det dom stora drakarna vi får förlita oss på? Alternativt kan vi samäga appar, en sorts medborgar-appar där staden, medborgarna och företagen delar på ansvaret i vad som skulle kunna vara ett kooperativt tjänste-ägande? Där en tjänst behandlas som en sorts lokal infrastruktur i likhet med kollektivtrafiken?

Café-vandraren

 Sitt ett par timmar på ett café så ser du mönstret. Personer som kikar in på cafét passerar en tallrik med en halv macka eller latte. Ibland sätter dom sig ner och avslutar fikan. Ibland stoppas mackan ner i väskan och så fortsätter promenaden till nästa café. Ett sätt att hålla sig mätt om än inte belåten.

Clash of clans

Today's confession :: I spend a little bit to much time with #clashofclans :-)


Are you a Clasher?

Minecraft LAN :: How to educate a laptoper

My ten-year-old and his best friend had a Minecraft-LAN today (with a lot of help from me). Since it were our first experience of a LAN with more than 3-4 players I set up most of the stuff. But next time I will involve the players a bit more. I think its an excellent opportunity to educate them in a range of different areas of digital medias. Basic IP and network stuff, basic hardware, basic online hazards, social media netiquette and also a bit of coding.

 There were 15 players today, in our living room, which was a three to much, but only because of space. The tables was not really big enough. I guess we will arrange another one before the summer and at that time also integrate both formal and informal learning around growing up digitally.

Integritet och demokrati i digitala medier

Nu börjar planeringen av den nya kursen på alvar. Vi skall under 5 veckor introducera olika sätt att se på demokrati och integritet i relation till nätet. Det skall bli väldigt intressant. Vi börjar med en länk från Wired om vem som äger vår data. Det blir min kvällsläsning:

• Who Owns Your Data?

Jag kommer tagga alla inlägg på detta temat med 'integritet och demokrati' så att de blir lätta att hitta. 

Att marknadsföra en högskoleutbildning

En del i arbetet just nu med programmet Digitala medier är marknadsföring. Inte för att vi har för få sökanden. Till höstens antagning hade vi över 550 sökanden totalt och 90 förstahandssökanden per plats.  Nej, istället handlar det om att attrahera personer som ännu bättre matchar programmets inriktning. På programmet arbetar ett gäng med stort intresse för webbprogrammering, motion graphics, 3D, sociala medier, interaktionsdesign, lärande och så vidare. Alla är så klart inte intresserade av allt men det gemensamma är att vi är djupt intresserade av nätet och dess uttryck. Det är inte bara grafisk design eller kodning, det är både och. Det är inte bara läsning, teorier och referenshantering utan också hantverket och utförandet. Kan vi nå ut till en större grupp människor så är chansen större att vi träffar rätt. Kan vi dessutom utöka den information som finns tillgänglig om programmet så tror jag träffsäkerheten ökar ännu mer.

Samtidigt är inte vår huvuduppgift som lärare på ett högskoleprogram att marknadsföra. Vi skall undervisa och sträva efter att våra studenter uppnår kunskapsmålen i våra kurser. Jag tror dock att vår ambition också handlar om att det vi gör skall vara intressant, relevant och engagerande. Men matchningen mellan vad den som söker programmet vill och vad vi faktiskt gör är en viktig del i att studenterna faktiskt känner sig engagerade och når kunskapsmålen.

Utöver detta är vår nätnärvaro viktig för att etablera vår utbildning hos arbetsgivare. Om vårt "varumärke" blir mer känt tror jag det kommer underlätta för våra studenter att få praktikplats, jobb samt att vi lättare kan attrahera gästföreläsare. Det finns helt enkelt många fördelar med att bredda våra kontaktytor. Kan vi både stötta våra studenter i deras strävan efter kunskap och jobb så är det så klart bra. Jag inbillar mig också att det är bra för vår egen personliga självbild att vad vi gör syns även för andra, utanför klassrummet.

Genom att ta fram en sajt som lyfter fram det vi gör på våra utbildningar så tror jag vi kan uppnå detta. Men en av de frågor vi måste ställa oss är hur vi vet att vi lyckats med våra mål. Att veta det är viktigt för att hålla ångan uppe och fortsätta att underhålla en sådan sajt. Det är viktigt för att vi inte skall lägga vår tid på fel saker.

Det vanligaste sättet är att mäta besökare eller "hits" på en sida. Men det är ett trubbigt mål som säger väldigt lite om hur väl vi når våra målgrupper. Man kan också, genom ett så kallat "Call to Action" (CTA) få besökaren att agera på det den läser på våra sidor. Det kan handlar om så självklara saker som att integrera "gilla"- eller "rekommendera"-knappar, plus-knappar osv för att underlätta spridning via Facebook och Google+. Vi kan dessutom uppmuntra att man lägger till sin e-postadress till en mailinglista eller "gillar" Digitala mediers Facebook-sida så att vi skapar underlag för att i ansöknings- och praktiktider nå ut till potentiella studenter och arbetsgivare. I ansökningstider skall vi naturligtvis länka till ansökningssidan för utbildningen.

Jag tror att vi kan nå ut till många med innehållet i våra kursbloggar, med det som våra studenter skapar och det som vi bloggar, twittrar och läser om. Bara genom att göra det möjligt för andra att ta del av alla dom artiklar som lärarlaget läser varje dag (via Pocket t ex) tror jag att vi kan attrahera följare. Men inte bara det. Vi kan också visa på vad vi tycker vilket ger oss möjlighet att påverka. Genom att strukturera vår nätnärvaro skapar vi en kommunikationsplatform där vi kan utbilda, marknadsföra men också skapa förutsättningar för bildning. Inom lärarlagen på vår avdelning har vi en mängd kompetenser som jag tror att fler än våra studenter skulle vara intresserade av att ta del av.

Maximerad öppenhet och kursbloggar

På programmet Digitala medier på Högskolan Väst har vi sedan ett par år använt kursbloggar. Under de första åren skedde det på eget initiativ från olika lärare och med lite olika syften. Dessa bloggar låg då på lite olika ställen. Hos Blogger, Wordpress eller på egna servrar. Under hösten tog vi ett samlat grepp och började flytta över dessa bloggar till en gemensam plattform som står under vår kontroll. Det fanns flera anledningar till att vi ville erbjuda en samlad plats för kursbloggar till de i lärarlaget som ville ha en. Att jag växlar mellan att skriva jag och lärarlaget här beror på att idén med kursbloggar inte var min. Jag ser det som ett resultat av ganska långa diskussioner under många år bland kollegorna.

Men först kanske det är läge att beskriva vad jag menar med en kursblogg. För mig har det kommit att bli ett ställe där jag kan kommunicera lite längre inlägg med studenterna under kursens gång genom traditionella kursinlägg. Det är också ett ställe där vi lägger upp allt innehåll i kurserna som vi producerar. Det kan röra sig om inlämningsuppgifter, texter som man tidigare kopierade upp i kompendier, podcastliknande ljudinspelningar men också filmer som vi spelat in. Det är alltså ett ställe för att nå studenterna med kursrelaterat innehåll. Jag tänker ibland på det som en ersättare för föreläsningar snarare än ett ställe där man kommunicerar. För er som känner till begreppet Flipped classroom så ligger detta sätt att använda bloggen helt i linje med det. Själva kommunikationen med studenterna har vi sedan i Facebook-grupper, Twitter, mejl och om det är en campus-kurs också i klassrummet så klart. Följande anledningar såg vi i lärarlaget (eller jag gjorde det) med kursbloggar:

• Framför allt kan vi fokusera på dialog när vi träffar studenterna. Jag behöver inte föreläsa 3 timmar först. Istället kan jag möta pålästa studenter i workshops och på seminarier där vi pratar med varandra istället för att majoriteten endast lyssnar. 
• Lättare och smidigare att uppdatera än skolans LMS. På LMSet behövde man först ta bort den fil man ville uppdatera. Sedan göra ändringarna i dokumentet som skulle förändras och sedan PDFa filen och ladda upp den igen. På bloggen är detta mycket smidigare vilket gör att den blir mer levande. 
• Inbäddning av bilder, videos, ljud och annan multimedia (går det att skriva det ordet utan att vara ironisk :-) fungerar. Det finns funktioner för det i LMSet också men personligen upplevde jag begränsningar och en hel del strul med det. 
• Utformning av innehåll – layout på LMSet var besvärligt. När man är van vid Wordpress och dess arkitektur med plugins så blev LMSet för begränsat. Så fort man ville göra något litet mer så stötta i alla fall jag på patrull. Ibland behövde man gå in och koda upp sidan i html för att få det som man ville vilket inte passar alla. 
• Genom att lämna LMSet blev det innehåll som vi producerar öppet. På LMSet är det bara registrerade studenter på kursen som kommer åt det. Våra kursbloggar är i dagsläget helt öppna. Det gör att vem som helst kan ta del av vårt material. Det ser jag personligen som den största fördelen. Både för att materialet alltid finns där och att våra studenter då kan ta det till sig på tider och tillfällen som passar dem men också för att även alla som inte går kurser kan använda vårt material för att lära sig. Vi bidrar alltså till ett slags OER-tänk. Där OER står för Open Educatioanl Resources som även andra skolor kan peka på, nyttja och hänvisa till. 
• Jag upplever också att jag lägger till mer och mer innehåll till kurserna sedan vi började med kursbloggar. Förut höll vi våra föreläsningar som var borta i samma stund som de var slut. Kvar var bara en stackars power point. Idag skriver jag ner en del av föreläsningarna, publicerar andra på Youtube och vissa på Soundcloud. Nästa gång kursen går uppdateras innehållet samt att man fyller på med mer nytt och relevant. Till slut har man ganska omfattande sidor med massor med information om interaktionsdesign, digital grafik, kodning osv. 
• Jag tror också att kursbloggar är effektiv marknadsföring både för programmet och dess studenter. Potentiella studenter kan snubbla in på innehållet via google-sökningar vilket kan leda till ökat söktryck. Men även arbetsgivare kan hitta till utbildningen vilket gör att den potentiellt även blir mer etablerad på arbetsmarknaden. 

Det finns fler fördelar, t ex att studenter kan länka från sina portfolios till den kurs och inlämningsuppgift som ledda fram till det som studenten visar upp. Detta gör också att studenter kommer åt innehållet även efter kursslut vilket gör att de studenter som blir underkända har en mycket bättre möjlighet att faktiskt hantera det. Det skapar också mindre belastning på den enskilda läraren.

Vi håller just nu på att experimentera hur det påverkar våra kurser att materialet ligger ute redan när kursen börjar. Påverkar det närvaro, kvalité på det som lämnas in osv? Vi vet helt enkelt inte riktigt vilka effekter det får. Jag är också ganska säker på att vi ser lite olika på detta inom lärarlaget.

Att genomföra denna typen av förändringar behöver så klart göras med viss ödmjukhet. Det är upp till varje lärare om och var hen ligger ut sitt material. Det är inget som ställs krav på. Det finns heller inget krav att använda just dessa kursbloggar. Som lärarlag behöver vi vara flexibla och det behöver även våra studenter. Har man som lärare andra behov och som inte uppfylls av en blogg så är man fri att använda andra verktyg. Till exempel kan jag ibland önska en Wiki istället för en blogg. Då skulle man med ännu större flexibilitet kunna knyta ihop olika artiklar i Wikin och på så sätt undvika redundans. Med bloggen måste en del text finnas på flera ställen. 

Nu kom detta inlägg att handla en del om teknik. Men jag har tidigare bloggat en del av anledningarna bakom devisen Maximerad öppenhet, som ni hittar här. Samt att jag bloggat om hur jag ser på programmet Digitala medier och dess upplägg samt innehåll.

 

Transparensrapport

Företag som är i en förtroendebransch släpper transparensrapporter. Annars är risken stor att vi till slut skulle välja bort just det företagets tjänst. Jag vill se en transparensrapport från FRA och motsvarande svenska övervakningsorgan. Vilken typ av information har lämnats över till främmande makt, i hur många fall har det skett, vad har man tagit emot? Sådant har vi rätt att veta.
 

Facebook och grupperna

Det måste vara många som ställt sig frågan hur 5000 poliser kan gå med i ett forum där ganska grova uttalanden gjorts om flera namngivna offentliga personer. Det började med en artikel från Expressen: Facebook-grupperna avslöjar polisen. Jag fastnade i en tråd med Emanuel och skrev följande inlägg.

Från artikeln:
"Så här grovt hånar svenska poliser sina kritiker:
TV-profilen Elisabet Höglund hånas för sitt utseende och kallas "dement" och "häxa" "som inte behöver ringa 112". Tidigare länspolismästaren i Stockholm Carin Götblad beskrivs som "polisens motsvarighet till Linda Rosing"."

Självklart är det puckat att uttrycka sig så här i ett forum med 5000 medlemmar. Självklart kommer det komma ut. Självklart kommer också du och jag och medierna rasa kring detta. Men kommer det hjälpa poliserna att hantera den frustration som de känner? För jag är övertygad om att den förtjänas att tas på allvar. Att det faktiskt finns strukturella problem som inbegriper låga löner, riskfyllda arbetssituationer och hierarkiska organisationer. 

Självklart är det också ett problem med sexistiska uttalanden. Det finns inga ursäkter som gör att de individer som uttrycker sig så kan slippa undan. Men om vi som medborgare inte lär oss hantera och bemöta frustrerade grupper kommer vi då lösa det dilemma vi står inför? 

Gör vi inte det flyttar diskussionen från Facebook till Flashback och där sker den anonymt. Då är chansen till dialog och en något sånär offentlig debatt borta. Jag föredrar att det är namngivna personer i debatten och att vi tar den på allvar. Och det gäller så klart båda parter. Enskilda män, polis eller inte, måste kunna hantera kritik. Men om vi inte kan ta deras rop på hjälp på allvar och bara pekar finger, skämtar om "vita, kränkta män" och fördömer kommer det på lång sikt knappast ha en positiv effekt?

För det måste väl ändå vara målet. Att lära oss hantera den här typen av negativa grupputtryck och förstå kärnan i frustrationen och arbeta med en lösning på problemet. Detta var inte första och knappast den sista gruppen som kommer att "avslöjas". Välkomna dessa unkna åsikter ut ur det slutna fikarummets och in i den offentliga debatten. Vi lever i en värld av maximerad öppenhet. Det får konsekvenser och denna debatt kan hamna på pluskontot om vi ser det lite mer som gruppterapi än som en boxningsmatch.

Det pågår många viktiga diskussioner på Facebook, framför allt i grupper. Kanske är FB-gruppen 2010-talets viktigaste terapiform. Länken leder till Ylva som berättar om en (förhoppningsvis) kommande studie på sorgearbete i sociala medier.

Nätet, integritet och förtroende

Den svenska staten har genom skola och föreningsstöd sett till att jag kan utvecklas samt skyddat mig via goda sociala skyddsnät och, i internationella jämförelser, pålitlig ordningsmakt. Svenska staten har helt enkelt tagit mitt parti. Men i Sverige bor en mängd individer från olika kulturer och bakgrunder som inte varit lika lyckligt lottade. Alla dessa människor måste vi medborgare och svenska staten stödja och skydda efter behov. Så som svensk nätpolitik ser ut idag görs inte det. När den mesta av vår kommunikation är nätmedierad så förväntar jag mig att den stöttning och skydd som gäller i övriga samhället också gäller min medierade kommunikation. Således:

• Om någon lägger ut en kränkande bild på mig på Instagram så förväntar jag mig att det finns ett rättsväsende som kan beivra det. 
• Om jag delar med mig av mitt vardagsliv via onlinetjänster så förväntar jag mig att staten granskar dessa tjänster för att värna om min integritet.
• Många av dom tjänster jag använder är internationella var på jag förutsätter att också EU verkar för att skydda mina rättigheter som medborgare och konsument. 
• Om gamla lagar krockar med nya tjänster för musik, film och mjukvara förväntar jag mig att staten stöttar innovation och framåtblickande samt tar konsumentens och medborgarens parti när det uppstår glapp. 
• Om jag har kontakter med medborgare från andra länder där staten inte tar samma ansvar, räknar jag med att svenska staten också värnar om dem jag har kontakt med. 
• Om staten av någon anledning har ett behov av att kontrollera en viss del av min kommunikation så räknar jag med att det finns ett reglerat förfarande, som inkluderar åklagare, för hur det skall gå till. Jag räknar också med att jag i efterhand får reda på vad och varför man kontrollerat mig. 

Jag räknar inte med att:

• att staten lägger hatbrott på hög bara för att brottet skett på nätet 
• staten skall ta företagens perspektiv och stötta dem i att behålla föråldrade affärsmodeller som aktivt förhindrar innovation och nytänkande.
• Att staten nyttjar dessa tekniker och tjänster för att granska sina egna medborgare och konsumenter utan transparens.
• Att staten, istället för att värna medborgarens integritet, delar med sig av det den vet om sina medborgare till utländska intressen, utan transparens. 
• Att det helt saknas insyn eller transparensrapporter över vad staten tagit reda på samt spridit vidare om sina och andras medborgare. 

Det känns lite pinsamt att jag faktiskt har ett större förtroende för Google (och Niklas Lundblad) när det gäller skydd för min integritet än vad jag har för svenska staten. Eftersom Google är i en förtroendebransch så har dom så mycket att förlora på att tappa mitt förtroende. Tappar dom prosumentens förtroende så har dom inte längre någon affär och då är dom borta. Det samma gäller i och för sig regeringen, men de tjänstepersoner och organisationer som verkställer politiska beslut går inte att välja bort. Du kan välja bort din android-apparat, men inte stats-apparaten. Därför är det sorgligt att Google, Facebook, Microsoft och Twitter släpper transparensrapporter medan jag som medborgare saknar insyn i vad staten tagit reda på om mig.

Staten måste välja sida. Staten skall inte gå företagens och andra staters ärenden. I första och sista hand måste den enskilda medborgarens rättigheter beaktas, oavsett medborgarskap eller härkomst.

Maximerad öppenhet

I förra posten beskrev jag hur vi i lärarlaget på Digitala medier arbetat med innehållet i utbildningen. Här beskriver hur vi arbetar och två centrala, övergripande begrepp som jag tror mycket på. Detta tankesätt har vuxit fram i lärarlaget men det är framför allt Livia Norström och Lennarth Bernhardsson som konkretiserat och tillämpat det i praktiken.

Vi började med ett förändringsarbete inom programmet för att vi ville bort ifrån situationen där den enskilda läraren sitter och skriver kommentarer på en uppgift till den enskilde studenten. Mängder av tid går åt till en-till-en-kommunikation där läraren efter 40 sådana feedback-kommentarer ändå skriver i princip samma sak till alla studenter. Ett läge där vi lägger mängder med tid på det man pratar om som summativ examination. Istället ville vi spendera mer tid på stoff och studenter. 

Vi vill utveckla och diskutera innehåll med studenter. Inte domdera om formalia och hur många ord en given uppsats skall vara på, radavstånd och hur många referenser man måste ha. Det var så det började. Vi insåg också att när vi väl träffades så ville vi framför allt göra det för att reflektera och diskutera. Inte för envägskommunikation som traditionella föreläsningar ofta innebär. Inte för att det är något fel på föreläsningar i sig men att det ofta var vårt förstahandsval utan att vi reflekterade allt för mycket på syftet. 

För att hålla detta kort så kan man säga att vi fokuserade på två saker. På att maximera vår öppenhet, på många plan samt att fokusera på att all examination bör sträva efter att vara formativ och engagemangsdriven. Med öppenhet menade vi till att börja med att studenternas inlämningar skulle ses av så många som möjligt. Av oss som lärare naturligtvis men också av deras medstudenter genom peer-review. Vi ville också att andra utanför skulle kunna ta del av studenternas arbete vilket intensifierade vårt arbete med portfolios och bloggar. Utgångspunkten var att om andra än den examinerande läraren ser vad man presterar så skärper man till sig och det blir lättare att se nyttan. Finns det också utrymme för verkshöjd och kreativitet i det man gör, alltså att alla studenter inte gör exakt samma väldefinierade uppgift (som en tenta), så mer engagerande att göra uppgiften och man anstränger sig ytterliggare lite. 

Men öppenhet innebär också att uppgiften behöver vara intressant för andra att ta del av. Genom externa uppdragsgivare och relevanta frågeställningar blir det intressant för andra, utanför klassrummet att ta del av vad vi gör. Samtidigt har vi en strävan att lägga ut så mycket som möjligt av det innehåll vi producerar. Där har vi en bit kvar men vi har påbörjat ett arbete med kursbloggar istället för skolans LMS. På så sätt fungerar våra youtube-filmer och texter som PR-material för utbildningen. En bonus med kursbloggar är att det också blir lättare att integrera film, bild och text och inte då bara vårt eget utan också från Youtube, TED eller föreläsningar från Stanford. Att vårt egenproducerade material också syns utåt kan också fungerar som en sporre för den enskilde läraren.

Slutligen, för att detta skall fungerar är det centralt att man har en kollegial tonalitet och strävar efter att bygga en community-känsla. Det krävs tillit för att öppna upp så som vi gjort, både mellan studenter och mellan student-lärare.

Digitala medier :: som jag ser på vårt program

Lärarlaget på programmet Digitala medier, Högskolan Väst, har under en tid arbetat fram ett nytt upplägg. Som jag ser det så har vi fokuserat programmet något men framför allt gjort det mer relevant och tidsenligt. 

Vi utbildar designers, alltså personer som skapar för en given effekt och som tar ansvar för dessa effekter. Vi kan för enkelhetens skull prata om att dom skapar hållbara effekter, för att använda ett populärt språk. Det som skapas inom programmet är innehåll riktat mot skärmkonsumtion alltså foto, grafik, ljud, animation och webbrelaterat innehåll. 

För att skapa den typen av innehåll behöver du verktygskunskaper men också förståelse för komposition, layout, färg, programmering och så vidare. Kunskaper som behövs för att kunna skapa ett professionellt innehåll som bidrar till att skapa en avsedd effekt. 

Utöver att kunna producera innehåll så behöver man ha en god förståelse för interaktion. Både utifrån ett kognitivt perspektiv, alltså hur fungerar männsklig interaktion i grunden, och utifrån ett medierat och socialt perspektiv. Man behöver förstå hur interaktion via mobiler, datorer, på webben och sociala medier fungerar. Man behöver förstå digitala distributionsformer. Detta genomsyrar programmet. 

Men för att kunna skapa effekter som är hållbara så räcker det inte med förståelse för hur människan fungerar eller hur man skapar tilltalande innehåll. Vi menar att man också måste förstå vilka effekter det vi skapar kan ha för individ, organisation och samhälle. Vi behöver förstå hur SNS (Social Network Services) som Facebook, Instagram och ASK.fm påverkar oss ur ett integritetsperspektiv. Vi behöver förstå hur våra förändrade nyhetsvanor påverkar oss ur ett demokratiskt perspektiv. Förståelse som är viktig för att vi skall kunna sätta oss in i potentiella konsekvenser och ta hänsyn till dem när vi designar för en given effekt. 

Att förstå konsekvenserna för lärande och det vi här kallar för Public Relations är särskilt intressant. När i princip all information finns tillgängligt för våra studenter så förändras förutsättningarna för hur man kan lära sig. PR är intressant eftersom mycket av de våra studenter producerar handlar om att skapa engagemang. Det kan vara engagemang för en produkt, en åsikt eller ett varumärke. Hur man skapar och hanterar engagemang och den typen av relationer som då uppstår är givetvis central inom digitala medier. Självklart görs allt detta under ett vetenskapligt paraply där vi fokuserar på kritiskt tänkande, vikten av att kunna belägga påståenden och samla in pålitligt material.  

En app med betalningsfunktion från mCity-projektet och Högskolan Väst

Här kommer en kort demo av betalningsfunktionen i Högskolan Västs app. Det kommer mera som man brukar säga.

M-betalningsaktörer

Det finns en rad m-handelsinitiativ som kommit olika långt, i Sverige finns t ex ::

• Mobill, PayAir, iZettle, SEQR, WyWallet, Swish, Bart, Payd, Mopper

Utöver dessa så finns det teknikleverantörer så som PayEx (WyWallet) och Seamless (SEQR) som  även levererar kundspecifika lösningar till ICA, Västtrafik etc. ICA är intressant då de redan förberett alla självscanningsbutiker för m-handel. NFC-tekniken finns redan i butik men man har valt att inte dra igång än sin lösning levererad av PayEx. Axfood (Hemköp t ex) har i sin tur avtal med Seamless och deras SEQR-lösning. 

Utöver dessa finns det naturligtvis internationella aktörer, ett axplock ::

• Mastercard (Paypass), Visa (Paywave), Weve (i UK), Apple, Google Wallet, Paypal, M-pesa med flera. Apple levererade inte någon NFC-telefon medan Google kommit en bit på väg med sin Wallet. Paypal är också en stor aktör inom området. Det finns många fler och sist men inte minst har vi naturligtvis Facebook med sin egen valuta. Det är upplagt för en VHS-Betamax med andra ord. Läs gärna om M-pesa som förtjänar lite extra uppmärksamhet!

Som sagt. Det skall bli jätteintressant att se hur dessa samsas :-)

Fickhandel, vardagstjänster och m-handelsplatser

Under 2013 kommer vi se olika typer av m-handelslösningar rullas ut. Allt från Point Of Sale-lösningar där vi betalar vid kassan med mobilen, appar knutna till en specifik handlare till innovativa tjänster där betalning blir en tröskelsänkare för nya typer av tjänster (men i sig inte i fokus).

Nästa år kommer vara en röra när flera av dom stora aktörerna kommer öka takten för utrullning. Risken är stor att vi får så många konton att hålla reda på att vi helt enkelt tröttnar ur. Att ena handlaren bara accepterar SEQR och andra WyWallet och en tredje ICA-kort. De erbjuder väldigt lika tjänster och gemensamt är att de gärna låser in kunden i sin egen tjänst. Risken är då att det inte förenklar. Risken är att vi inte ser vinsten med m-handel och därför hellre betalar med kort. Men vi kanske inte skall fastna på tekniken. Det kommer dröja fram till 2015 innan tekniken mognat, men sannolikt kommer det att lösa sig.

Med mobila lösningar kan betalning ske på andra ställen en framme vid kassan. Du kan ha dagens lunch-reklam i fikarummet ute på företagen så att man redan där kan scanna med mobilen. Då knyter man upp kunden redan innan hen går ut på stan och slipper hantera kortet i en redan stressig lunchsituation. Annonser/reklam där folk är helt enkelt. Det kommer delvis förändra våra beteenden, men vi kanske inte pratar om ett paradigmskifte. I stället tror jag att m-handel kan bli en viktig pusselbit i att lösa vardagsnära dilemman. Till exempel jobbar vi i mCityprojektet med att minska hantering av pengar i äldrevården.

En av de stora förändringarna tror jag ligger i handeln mellan privatpersoner. Där tror jag att vi, om några år, kan se att en ny sektor för närhandel kan växa fram. Micro-betalningar för micro-tjänster i kvarteret. För när skillnaden mellan en handlare och en konsument suddas ut kan det bli intressant. Med iZettle eller andra mobila betalningar demokratiserar vi tabetaltmöjligheten. På samma sätt som alla blev informationsproducenter och journalister när webben slog igenom kan alla nu bli sin egna Bert Karlsson. En entreprenör som ser en affär i varje ficka.